Änglahundar

Kennel Drumty's

Uppfödning av dalmatiner

Mina saknade Änglahundar


Pop-Up's Nordic Design.

Ville


2006-2019



Ville var en stor personlighet och flockens ordningspolis. Han var en riktig skata som samlade saker på hög; allt från sockor till sopborstar, klockor och hundskålar.  Han kunde också flåsa så att han lät som Darth Vader, detta kombinerades oftast med tillgivet gnuggande av en begagnad socke eller halvslibbigt tuggben i den utvaldes ansikte. Ville älskade att spåra och leta efter saker, han är den mesta spårhund jag någonsin haft. När han skulle sova hade han en alldeles egen kudde som han snuttade på.

Genom åren har vi provat på en hel massa roliga saker men tyvärr inte tävlat utom ett anlagsprov för viltspår som såklart blev godkänt med domarens kommentar: Detta är en hund som vet vad han ska använda näsan till! 

Och alla kurser har gått väldigt bra med honom så det bevisar väl lite hur allsidig pudlarna är.

Nästan 13 år gammal blev min bästaste spårhund.












Hightop's Drumty 

Tim


1997-2013


Tim, en vacker vit dvärgpudel, är den som gett upphov till mitt kennelnamn. 

Kärt barn har många namn, så även Tim. Han lyssnade även till ”Limpan” och ibland var hans alter ego ”Knutte”. Tim var vakthunden i flocken och hade lätt för att låta. Han hade ett helt register av ljud för att tala om vad han tycker om saker och ting. Det bästa han visste var att springa fort. Tim har även genomfört hundmedborgartestet med godkänt resultat. Tim blev hela 16 år gammal. 

Toot's Face of an Angel

2010-2014

Sötaste Freja var verkligen vacker som en ängel och en ängel till sitt sätt. Hon är en once-in- a-lifetime hund som tyvärr bara blev 4 år gammal.

Toot's Let me into your heart

Ronja

1993 - 2006

Ronja blev tretton år gammal och var som många dalmatiner en fullfjädrad mattjuv om tillfälle gavs. Ronja har alltid varit ”min” hund och följt i mina fotspår, legat i badrummet medan jag badat o s v.


När hon var yngre var hon en robust madam som manglade sig fram dit hon ville varför barnen döpte henne till pansarvagns-Ronja. Hon hade en ängels tålamod med barn, tyckte hon att de blev för jobbiga så tvättade hon dem intensivt tills ungarna frivilligt tog till flykten. Tim som vi skaffade när hon var 4 år gammal var länge en liten ”valp” i hennes ögon, pep han till av någon orsak kom hon rusande och blängde på den som hon tyckte verkade vara ansvarig för att ha skadat den lilla pudeln. Ronja har alltid varit en värmeälskare och gärna sökt upp alla solbelysta ställen inomhus, även mitt i stekheta sommaren för att vila.


Toot's Eleanor Rigby

Rigby

1989-2001


Vår prickigaste dalmatiner Rigby köptes som ”sällskapshund” i första hand eftersom hon var våldsamt övertecknad. Trots det så provade vi att ställa ut henne några gånger och domarna granskade alltid noggrant hennes öron för att se att hon inte hade blaffor. På en av dalmatinersällskapets utställningar där man har en del skojklasser som t ex mest prickiga hund vann vi direkt efter att domaren kastat ett öga på Rigby. Själv tycker jag att hon var väldigt söt med alla sina fläckar även om det inte är önskvärt enligt standarden.


Rigby utvecklade en del udda vanor, av någon anledning blev hon kaffedrickare och ville alltid ha en liten skvätt kaffe med mjölk på morgonen, annars var det ett himla liv. En dalmatiner som anser att den har rätt till något påtalar sitt missnöje högt kan jag lova. Jag har väl nämnt att de är envisa? En annan vana hon hade var att sitta på köksstolarna som hon gör på bilden och ibland, när solen lyste så skönt på henne, slumrade hon till sittande. Hon ramlade faktiskt ner från stolen vid ett tillfälle för att hon somnat. Hon var en mer självständig dam än Ronja utan att försvinna långväga för det. Och givetvis var hon en mattjuv utan dess like. Tolv år gammal blev vår prickigaste hund.

Björkstagårdens Cornelia

Cindy

1985-1989 


Cindy var vår allra första hund och allra första dalmatiner. Cindy hade nog blivit en fyllehund om hon fått välja, drack man Baileys och andra likörer fick man hålla reda på glasen annars kunde man få en dalmatinertunga i det.


Hon var mest av allt husses hund men inte så mycket så att alla andra blev lämnade utanför. Det är också typiskt för dalmatiner att de fördelar sina gracer till hela familjen och de är inga utpräglade enmanshundar. Hon sjöng glatt när vi kom hem, ett mycket melodiskt ylande. Däremot ”skrattade” hon inte vilket också är typiskt dalmatiner, som våra andra gjort. Hon älskade att åka bil även om hon första året var fruktansvärt åksjuk. Tyvärr blev hon bara 4 år gammal då hennes njurar slutade att fungera.