Om

Om mig

Presentation


Jag har nog alltid varit djurtokig och särskilt hundtokig vad jag kan minnas i alla fall. Först var det mina morföräldrars hund; Lentti en blandras som jag var särskilt förtjust i när jag var väldigt liten. I 12-13 års ålder slukade jag alla hundböcker jag kunde hitta och släpade iväg pappas jakthund ut i skogen på turer där jag samtidigt försökte dressera honom. För det mesta slutade det med att jag blev lämnad ensam kvar i skogen.


Min första hund


Min första egna - nåja halvegna - hund var en levertecknad dalmatiner, Cindy. Hon kom med på köpet med min sambo så att säga 1985. Tyvärr blev hon bara 4 år gammal. Innan dess hade vi hunnit skaffa en svart dvärgpudelpojke, Tarzan. Också genom min sambo eller rättare sagt hans mor.


Hundarna som sedan kommit efter det har varit mina påhitt men jag har hållit mig just till de två raserna: dalmatiner och pudel. Bortsett från de uppenbara skillnaderna i pälsvård är skillnaden inte så stor som man kan tro. En pudel är oftast lite mjukare till sättet, men bägge raserna är pigga, alerta hundar med familjekänsla. Sportiga sällskapshundar helt enkelt.

Träning 

Efter erfarenheterna med jakthunden och då vår första dalmatiner helt uppenbart inte föddes lydig, blev jag less och anmälde oss till lydnadskurs på brukshundsklubben. Då var det ännu ganska tuffa tag, så man dresserade hunden uteslutande med ryck i koppel och annat obehag. Godis var mutor. Och visst lärde hon sig att lyda men jag är glad att man nuförtiden har annorlunda dressyrmetoder och tränar själv mest enligt klickertänk om än inte till 100 %.

 

Intresset för att träna med hundarna har jag fortfarande kvar och går kurs regelbundet med mina hundar. Inte för att de är så odresserbara att det krävs oändligt med kurser utan för att jag lär mig något nytt hela tiden och dessutom tycker jag att det är fantastiskt roligt. Det är nyttigt för hundarna och bra för ledarskapet/samarbetet. De raser jag har kräver också viss aktivitet för att må bra, om än inte alls lika mycket som brukshundar.


Utställning

Även utställningsintresset väcktes med Cindy, så alla hundar har i alla fall blivit utställd någon gång med vissa förhoppningar, och då har det oftast visat sig att de hör hemma i bull-hundsklassen d v s de gör sig bäst hemma. 


Övrigt

Jag är medlem i Svenska dalmatinersällskapet och med i mentalitetskommittén som
ansvarar för frågor kring mentalitet. 

.

Kontakt

 

Av födsel och ohejdad vana, sedan 1967, har jag bott nästan högst upp i Sverige, nämligen Gällivare kommun, ända till 2002 då vi flyttade ca 78 mil söderut till Sundsvall, mitt i Sverige. Numera bor jag i  Ängelholms kommun d v s Skåne

 

 

 

Vill du veta mera så hör gärna av dig.

 

Tele: 0431-45 47 88

Email

 

 

Avel

Jag har genomgått SKK:s uppfödarutbildning och det är en bra grund när man ska hålla på med avel. Jag har haft dalmatiner i 30 år och vet därför vad jag typmässigt vill ha. Samt det viktigaste av allt - mentaliteten. Jag har också genomfört SKKs utbildningar Hundens beteende samt Hundavel och genetik.

 

När det gäller exteriören så prioriterar jag just nu att få till korrekta rörelser. Har en hund den fria vägvinnande traven är den oftast välbyggd och korrekt konstruerad. Därtill vill jag ha ett vackert huvud och uttryck samt bra teckning med fina färger.

 

Mentaliteten är det viktigaste. Alltid. För det är den hund man har i vardagen som man ska leva med varje dag.

Jag siktar på att få trygga stabila hundar som kan anpassa sig till olika skiftande miljöer. Dalmatiner är livliga hundar men de ska kunna koppla av också, stressiga hundar är jobbiga att leva med. De skall även vara sociala och fungerande med andra hundar också.
Som det står i rasstandarden skall dalmatiner vara vänliga och trevliga, aldrig nervösa eller aggressiva samt lätta att träna. För mig innebär det bland annat att de ska vara sociala och ha leklust.

 

Jag tar därför och gör BPH (Beteende och personlighetsbeskrivning hund) med mina hundar för att ha det som en grund att analysera den egna hunden och tänka till. Ännu mer intressant är att få så många av avkommorna som möjligt beskrivna för att kunna se vad som verkar nedärvas och vad som ska kompletteras och förbättras.

 

När det gäller beskrivningarna får hundarna gärna reagera det intressanta för mig är om det har fastnat eller inte dvs hur de klarar av passagerna efteråt utan kvarstående rädslor. I BPH:t bedömmer man också om hundarna visar rädslor eller aggressioner under testmomentet och önskvärt är att det är så lite som möjligt av det. Även hur energisk en hund är viktigt för mig då hundar med väldigt höga aktivitetsnivåer ofta har svårt att koppla av och kan vara väldigt krävande.

 

När det gäller hälsa höftleds- och armbågsröntgas  givetvis avelshundarna och BAER-testas innan de sätts i avel och önskvärt är att så många som möjligt av avkommorna höftleds och ED-röntgas, eftersom det nedärvs av många gener i samverkan måste flera hundar röntgas för att man ska kunna se om det är bra eller dåliga höfter som verkar nedärvas.

 

Det är också viktigt att försöka ha låga inavelsgrader av två skäl:

  • För att ha så stor spridning som möjligt av den genetiska variationen. Det är viktigt för att enligt forskning får raser med hög inavelsgrad problem med mer sjukdommar, särskilt autoimmuna sådana och kortare livslängd. Det kan man redan se i vissa befinliga raser.
  • Om man har höga inavelsgrader stärker man inte bara de bra egenskaperna på den eller de individer som man inavlar på. Man stärker även negativa och sjukdomsanlag som senare kan få stort genomslag i en ras om det vill sig illa.

 

Av hälsoskäl är det även bra att använda sig av  äldre avelsmaterial, eftersom man då vet mer om en hunds hälsostatus. Många sjukdommar visar sig först efter några år.